Akutläkare i Sverige - Linköping
Forskar du?
Hösten 2017 funderade jag en hel del kring vad mitt svar skulle vara på den frågan. Jag hade fått möjligheten att fortsätta på mitt examensarbete och driva det vidare som ett doktorandprojekt, men var inte riktigt säker på om jag skulle ta nästa steg. Var det inte dumt att börja på ett nytt projekt nu när jag äntligen började bli varm i kläderna som ST-läkare och emellanåt kunde känna antydan till kontroll under arbetspassen på akuten? Den sociala komplexiteten hade redan ökat exponentiellt utanför arbetet och var det här ytterligare ett “projekt” som skulle avleda uppmärksamheten från min utveckling som kliniker? Samtidigt är vetenskapliga artiklar grunden för det vi sysslar med på golvet varje dag. Det är rimligt att försöka bli bättre på att inhämta information och det blir man väl när man disputerar?
Det var många tankar som cirkulerade och som vanligt när det är stora frågor som främst påverkar en själv, så fanns det inte någon annan som satt med facit. Efter lite övervägande hoppade jag ändå på forskningståget där jag nu i dagarna sitter och förbereder inför första mellanstationen i form av halvtidskontroll. Då, för två år sedan, visste jag nog inte riktigt vad en doktorandutbildning innebar. Jag trodde att det mesta gick ut på att samla in en del data (jobbigt), analysera den (i program som är mindre användarvänliga än de flesta journalsystem) och försöka få någon reviewer att acceptera allt skrivet på onödigt svår engelska. Men bara man gjorde det på något ämne man tyckte var intressant så verkade de flesta tycka att det var värt det. Jag var ju inte den första som hoppat på tåget.
Även om det finns vissa delar i en avhandling som tangerar beskrivningen ovan så skulle jag, två år senare, inte riktigt hålla med mig själv. Det var en mindre uppenbarelse när jag insåg att det jag skrivit upp mig på faktiskt är en utbildning och inte bara en tidsram för att publicera ett antal artiklar. Det ingår ett antal högskolepoängsgrundande kurser och även om jag aldrig varit med om så mycket obligatoriska moment sedan grundskolan, är kurserna till för att jag skall lära mig. Men gör jag det då? Det kan jag utan tvekan säga att jag gör, både om mig själv men också om processerna som styr vår kliniska vardag. Blir jag bättre på att tolka artiklar? Jag har definitivt blivit bättre på att värdera studiedesign, utfallsmått och statistiska metoder men det behöver nödvändigtvis inte betyda att jag kan omsätta kunskapen från studier till den kliniska vardagen. För att göra detta är jag övertygad om att den kliniska erfarenheten och förståelsen för den okontrollerade vardagen på en akutmottagning är minst lika viktig. Vi behöver forskningen för att driva utvecklingen framåt men vi behöver forskande kliniker för att hålla oss på rätt spår.
Finns det inget annat intressant med forskning då förutom personlig utveckling och förbättrad förmåga att tolka vetenskaplig resultat i vardagen? Redan under en avhandling öppnar sig nya dörrar som kanske fanns där sedan tidigare men som man i alla fall upplevde som låsta. Nu sitter jag sedan i år i Forskningsutskottet i SWESEM, vilket är väldigt spännande. Vi är nya som specialitet men också som akademiskt ämne och manegen är ungefär lika krattad som intåget på akutmottagningarna varit, Det finns otroligt mycket spännande att göra på ett område som 2017 berörde 2.1 miljoner akutbesök i Sverige. Jag får ofta påminna mig själv om att det inte är ett litet hörn i sjukvården som vi jobbar i, där vi kan verka ostört bara vi sköter vårt. Vi är helt centrala i den moderna sjukvårdskedjan och påverkar en stor del av samhället som förtjänar ett bra omhändertagande men. De förtjänar också att vi som specialister och som specialitet driver på vår egen utveckling.
Ja, jag forskar och jag uppmanar alla ta chansen att någon gång i karriären göra detsamma!
Var startar din forskningsresa? För guidning och information rekommenderar jag antingen att ta kontakt med forksningsutskottet i SWESEM (fou@swesem.org) eller direkt med någon av oss som sitter där (https://slf.se/swesem/utskott-natverk-och-sektioner/fou-utskottet/)
Jens Wretborn,
ST-läkare Akutsjukvård Linköping
Hösten 2017 funderade jag en hel del kring vad mitt svar skulle vara på den frågan. Jag hade fått möjligheten att fortsätta på mitt examensarbete och driva det vidare som ett doktorandprojekt, men var inte riktigt säker på om jag skulle ta nästa steg. Var det inte dumt att börja på ett nytt projekt nu när jag äntligen började bli varm i kläderna som ST-läkare och emellanåt kunde känna antydan till kontroll under arbetspassen på akuten? Den sociala komplexiteten hade redan ökat exponentiellt utanför arbetet och var det här ytterligare ett “projekt” som skulle avleda uppmärksamheten från min utveckling som kliniker? Samtidigt är vetenskapliga artiklar grunden för det vi sysslar med på golvet varje dag. Det är rimligt att försöka bli bättre på att inhämta information och det blir man väl när man disputerar?
Det var många tankar som cirkulerade och som vanligt när det är stora frågor som främst påverkar en själv, så fanns det inte någon annan som satt med facit. Efter lite övervägande hoppade jag ändå på forskningståget där jag nu i dagarna sitter och förbereder inför första mellanstationen i form av halvtidskontroll. Då, för två år sedan, visste jag nog inte riktigt vad en doktorandutbildning innebar. Jag trodde att det mesta gick ut på att samla in en del data (jobbigt), analysera den (i program som är mindre användarvänliga än de flesta journalsystem) och försöka få någon reviewer att acceptera allt skrivet på onödigt svår engelska. Men bara man gjorde det på något ämne man tyckte var intressant så verkade de flesta tycka att det var värt det. Jag var ju inte den första som hoppat på tåget.
Även om det finns vissa delar i en avhandling som tangerar beskrivningen ovan så skulle jag, två år senare, inte riktigt hålla med mig själv. Det var en mindre uppenbarelse när jag insåg att det jag skrivit upp mig på faktiskt är en utbildning och inte bara en tidsram för att publicera ett antal artiklar. Det ingår ett antal högskolepoängsgrundande kurser och även om jag aldrig varit med om så mycket obligatoriska moment sedan grundskolan, är kurserna till för att jag skall lära mig. Men gör jag det då? Det kan jag utan tvekan säga att jag gör, både om mig själv men också om processerna som styr vår kliniska vardag. Blir jag bättre på att tolka artiklar? Jag har definitivt blivit bättre på att värdera studiedesign, utfallsmått och statistiska metoder men det behöver nödvändigtvis inte betyda att jag kan omsätta kunskapen från studier till den kliniska vardagen. För att göra detta är jag övertygad om att den kliniska erfarenheten och förståelsen för den okontrollerade vardagen på en akutmottagning är minst lika viktig. Vi behöver forskningen för att driva utvecklingen framåt men vi behöver forskande kliniker för att hålla oss på rätt spår.
Finns det inget annat intressant med forskning då förutom personlig utveckling och förbättrad förmåga att tolka vetenskaplig resultat i vardagen? Redan under en avhandling öppnar sig nya dörrar som kanske fanns där sedan tidigare men som man i alla fall upplevde som låsta. Nu sitter jag sedan i år i Forskningsutskottet i SWESEM, vilket är väldigt spännande. Vi är nya som specialitet men också som akademiskt ämne och manegen är ungefär lika krattad som intåget på akutmottagningarna varit, Det finns otroligt mycket spännande att göra på ett område som 2017 berörde 2.1 miljoner akutbesök i Sverige. Jag får ofta påminna mig själv om att det inte är ett litet hörn i sjukvården som vi jobbar i, där vi kan verka ostört bara vi sköter vårt. Vi är helt centrala i den moderna sjukvårdskedjan och påverkar en stor del av samhället som förtjänar ett bra omhändertagande men. De förtjänar också att vi som specialister och som specialitet driver på vår egen utveckling.
Ja, jag forskar och jag uppmanar alla ta chansen att någon gång i karriären göra detsamma!
Var startar din forskningsresa? För guidning och information rekommenderar jag antingen att ta kontakt med forksningsutskottet i SWESEM (fou@swesem.org) eller direkt med någon av oss som sitter där (https://slf.se/swesem/utskott-natverk-och-sektioner/fou-utskottet/)
Jens Wretborn,
ST-läkare Akutsjukvård Linköping
Kommentarer
Skicka en kommentar