Akutläkare i Sverige – Piteå

Denna lite spretiga text är reflektioner från mina 6 år inom akutsjukvården och inom några olika regioner/landsting, blandat med mitt fleråriga fackliga engagemang inom SYLF.
Den 29/6 2018 godkände Socialstyrelsen mina papper och jag fick mitt specialistbevis i akutsjukvård. Jag är den första som har det som bas i Norrbotten. Den 2a maj påbörjade jag en ST i allmänmedicin på en PTJ-vårdcentral i Piteå. Varför byta när du är ”färdig”, kan man undra?

Det var en lång process, som ni alla säkert förstår. Men om jag skulle försöka sammanfatta det så skulle jag nog hänvisa till det ”etiska skavsåret” som Alexander Wilceck så elegant uttryckte de under en medlemskväll om arbetsmiljö som SYLF Stockholm arrangerade i Stockholm i våras.

Det gick helt enkelt inte att bortse ifrån tillslut. Jag hade gjort idoga försök till att påverka min arbetsmiljö på olika sätt under flera års tid. Till slut insåg jag att det hade gnagt sig långt in att jag var lättirriterad, ja nästan arg varje dag, oflexibel i mitt tänkande, trött, ironisk/cynisk, hade svårt att prioritera, fokusera, och att känna någon glädje, både på arbetet och hemma. Känner ni igen symptomen?

I ICD-10 har det koden F483A – utmattningssyndrom.
Vad var det som gnagde så då, kan man undra? Här är några konkreta skav:
  • - Ständiga strukturförändringar/neddragningar oftast utan samverkan och ibland helt utan information.
    • Ett exempel är när lab lämnar info via en lapp om att de drar ner på sina ”öppettider” två dagar innan faktum är fullbordat. Sedan hot om ytterligare neddragningar om vi fortsätter att skicka ”okynnesprover” under deras beredskap.
    • Ett annat är när vi via en hemsida på intranätet hittar information om att röntgen inte kommer att ha specialister på plats under flera veckor under sommaren, utan alternativa rutiner beskrivna.
  • Kompetensbrist (ssk-brist) på avdelningarna vilket leder till stängda vårdplatser och ständigt svåra medicinska prioriteringar om inläggningar. Vem har störst chans att klara sig hemma?
  • Avsaknad av struktur för handledning, utbildning, fortbildning, kollegial samverkan. Efter 2 års ”tjat” fick vi ha 4 timmar 1 gång/månad. Vi skulle själva fick ansvara för att fylla dem med innehåll, dock ingen utsedd ansvarig med tid avsatt.
  • Arbetet på akuten utgick från klinikernas behov av en jourläkare på akuten dygnet runt, inte utifrån akut omhändertagande.
  • För få läkare och inget administrativt stöd. Vi lade schema själva i nästan 3 års tid. Vi hade en kort tid en sekreterare som vi fick jobba upp rutiner med, vilket var fantastiskt, men som sedan togs bort med någon slags hänvisning till ekonomi.
Det kan sammanfattas som att vi som jobbar på akuten får ta ansvaret för en icke fungerande organisation och lösa problemen så gott vi kan, med svåra medicinska, etiska och moraliska avvägningar, varje dag. Ett strukturproblem lämpas över på enskilda personer och vi axlar det ansvaret, ofta utan att reflektera eller knysta. Som tur var märkte jag att jag mådde dåligt och förstod att det inte var fel på mig. Jag sade upp mig när jag insåg att jag inte kunde stå för att jobba på det här viset, vare sig för mig själv, patienterna eller för mina nyare kollegor.

Nu är jag på en helt ny sida av läkararbetet. Min arbetsplats välkomnar och uppmuntrar mina idéer, förslag, tankar och önskan om utveckling. Jag känner mig nu som en viktig del av en klinik, där min och mina kollegors erfarenhet (oavsett ålder och tjänstgöringstid) är en del av klinikens framgång och fortsatta utveckling. Att byta specialitet var inte enkelt och är fortfarande utmanande, även om det blir lättare för varje dag. Jag har fortfarande kvar känsligheten från min ”nära-väggen”-upplevelse och får jobba med den dagligen. Kanske en förklädd gåva, då jag inte kan köra över mig själv längre. Vad lärde jag mig av detta då, förutom allt det häftiga, roliga och fantastiska som händer under en ST i akutsjukvård
  • Jag lärde mig att nästan ingenting är läskigt längre. Ett djupt andetag, ABCDE och så är vi på banan.
  • Jag lärde mig att sätta gränser och säga nej. Ingen kommer att tacka dig för att du jobbar ihjäl dig. Dessutom gör vårt eviga pusslande för att få ihop schemat och inte överbelägga avdelningarna att vi får det att se ut som att allt fungerar.
  • Jag lärde mig att landsting/regioner är otroligt tröga kolosser på lerfötter och att det krävs en idog ledare som står upp för enheten, med enorm envishet och mod för att det ska bli bra inom dessa organisationer.
  • Se till att jag får det jag behöver. För mig var det att vara en del av utvecklingen på jobbet och att bli sedd som en person som bidrar. Att få tillåtelse och utrymme att leda är också något jag behöver. Det kanske är något annat för dig: Utbildning, nog med vila och återhämtning, semester, skratt på jobbet, arbetsglädje, utveckling, testa ledarskap, forskning... Listan kan göras lång.
Jag vill sluta med att säga att jag fortfarande brinner för akutsjukvården, jag ser inte hur vi ska kunna ha ett bra, jämlikt, akut omhändertagande runt om i Sverige på annat sätt. Att jobba i allmänmedicinen känns nära min tidigare karriär, bara lite långsammare och mer personligt. Jag hoppas att en dag kunna kombinera dessa erfarenheter och hjälpa mina kommande kollegor att känna sig trygga, sedda och viktiga utifrån sitt personliga bidrag till vår arbetsplats. Det gör att våra patienter får bästa möjliga vård. 

Anne Liljedahl

Piteå Sjukhus

Kommentarer