31 mars 2021

Dokument för Uppdrag och Gränssnitt


För över 20 år sedan startade akutläkarprojekten i Stockholm, på Södersjukhuset och Karolinska sjukhuset. Själv var jag nummer 7 på Södersjukhuset. Vad jag minns pratade vi redan då om vår roll och framtida kompetens även om sjukhuset som helhet inte alltid var involverat eller delade de blivande akutläkarnas syn. Redan då hade Viktoria Webster med flera arbetat i England och vi var uppdaterade på akutläkarnas uppdrag och gränssnitt. Trots det blev den rådande kulturen övermäktig och klinikernas slutenvårdsprocesser kopierades rakt av. Ett skäl till detta var att vi under flera år inte var närvarande dygnet runt, ett annat var att sjuksköterskorna inte ville ha flera olika system att arbeta efter. Vi arbetade då parallellt med andra jourläkare på akutmottagningen, hade ingen eget uppdrag och vi var långt ifrån specialistkompetenta som akutläkare.

Uppdrag, kompetens och gränssnitt hänger samman. Kort kan man säga att uppdraget i sjukvårdssystemet sätter kraven för den kompetens som sedan ska tillgodoses med lämplig utbildning. Att enbart diskutera utbildning utan att definiera uppdrag eller gränssnitt leder ofta till missförstånd och många akutläkare och andra specialister har svårt att förstå våra kompetensmål, som ofta uppfattas som orealistiska. 

Under de senaste åren har Swesem arbetat med dokument som syftar till att förtydliga akutsjukvården och akutläkarens roll i sjukvårdssystemet. Dokumentet för gränssnittet ( https://slf.se/swesem/app/uploads/2019/10/swesem-policydokument-granssnitt-191003.pdf ) gäller i första hand gränslandet mellan akutsjukvård och slutenvård. Det är av vikt att vi tillämpar det i möjligaste mån så att vi renodlar vad som behöver göras akut av akutläkare och andra akuta processer där patienten gynnas av att slutenvårdsläkarens kompetens. I förlängningen måste arbetsuppgifterna för en akutläkare vara i stort detsamma oavsett var i landet (eller världen) vi arbetar. 

Det andra dokumentet är uppdragsbeskrivning (https://slf.se/swesem/app/uploads/2020/11/akutsjukvardens-uppdrag.pdf), som syftar till att beskriva akutsjukvårdens roll i ett systemperspektiv. Vi har koncentrerat oss på akutklinik och akutmottagning men flera områden berörs som till exempel alarmering och prehospital vård.

Det som i nuläget saknas är ett gränssnitt gentemot öppenvården, alltså både primärvård och olika mottagningar och kliniker. Jag hoppas vi kan återkomma i denna fråga snarast. 

Akutläkarnas kompetens är unik. Detta samtidigt som vi är generalister. Hur går det ihop? Vad kan vi bättre jämfört med andra klinikers läkare? Jag skulle vilja hävda att det är vår sammantagna kompetens som är unik. Vi kan på patientnivå avgöra om patienten behöver ett toraxdrän eller ett ultraljud först och utföra dessa beroende på patientens behov. På en akutmottagning kan vi avgöra vilken patient som behöver CT först, patienten med buksmärtor eller barnet med trauma mot huvudet. Vi handlägger patienter utifrån symptom, inte diagnoser eller kliniktillhörighet. I ett sjukvårdssystem kan vi leverera akutsjukvård dygnet runt på de minsta och största sjukhusen, för att öka tillgänglighet för patienterna och effektivitet för övriga läkare. Det är alltså kombinationen av kompetens och logistik vi kan leverera som är unik. 

För att gå framåt i Sverige behöver vi förstå varför vår målbeskrivning ser ut som den gör. Den fyller en funktion också utifrån uppdrag och gränssnitt. Allt detta sammantaget syftar till bättre omhändertagande, inte bara på individnivå utan också på systemnivå. Vår målbeskrivning är slutresultatet av årtiondens erfarenheter från länder som kommit långt i sin organisation av akutsjukvård och vi kan inte godtyckligt hoppa över delar eller moment utan att det leder till begränsningar av vår möjlighet att utföra vårt uppdrag. Det är därför viktigt när vi implementerar dessa dokument att vi tar oss tid att förklara fördelarna på systemnivå. Övriga kliniker och läkare har sällan denna kompetens eller insikt. 

Med hopp om ett bättre år än förra året hoppas jag alla som kallar sig akutläkare i Sverige tar sitt eget ansvar för att uppnå våra kompetensmål väl medveten om att det sällan är möjligt på endast en klinik, ort eller land. Jag hoppas dessa dokument skall bidra till ökad motivationen även på systemnivå. 


För kommunikationsutskottet,

Nicholas Aujalay


17 september 2020

En sommar i ”Coronatältet”

Jag sätter fläkten på max direkt, ett tappert försök att förebygga sommarens svettiga tälthäng som väntar. Kaffe? frågar Stina, jag nickar och tar tacksamt emot papperskoppen. Vi har munskydden nere, visiren uppe, tältet öppet och dricker kaffe i fläktdånet. Vi väntar på 11-bussen med patienter som vill till akutmottagningen. 

Vår arbetsplats sattes upp i mars, ett vitt toppigt partytält som har vaktat akutens entré sedan dess. Ibland i regn, blåst och en kyla som gav patienterna falsk hypotermi. Ibland i vårsol då vi kunnat bygga på den prestigefyllda visirbrännan. Nya riktlinjer, ändrat flöde och ambulanshallen byggs om till isoleringsrum. Arbetsstrukturen på akuten lika växlande som aprilvädret. Runt om tältet står kravallstaket som lotsar vårdsökande till tältets ingång. 

Hosta? Feber? Snuva? Halsont? Andningssvårigheter? Diarré? Kräkning? Vi tar en temp. Bjuder på handsprit. Det obligatoriska inträdesprovet för akutens vårdsökande. Vid minsta symtom isolerar vi. Vi gör vårt yttersta för att covid-misstänkta patienter inte hamnar på akutens ”rena” sida. 

Vilka är vi? Covid-warriors, tälttrollen, fältläkarna. Vi är fem läkarstudenter efter termin 9 som fick den unika anställningen att bemanna tältet i sommar tillsammans med en läkarassistent. Första underläkarvikariatet. Stort. En tjänst som aldrig tidigare funnits, i en befattning vi aldrig burit. Kompisar på fritiden och nu tältansvariga för-triagerande ansikten utåt, jag menar, visir utåt. 

I de korta patientmötena blev det snabbt en sport att försöka identifiera diagnoser. Vi passar på att ställa frågor och undersöker patienten för att fånga upp eventuella varningssymtom. Den medicinska bredden på patienter som söker vård fascinerar, förvånar och sätter en på prov. Utöver att separera covid-misstänkta fall lär vi oss sålla ut de mycket sjuka från mängden. Anafylaxi, stroke, hjärtinfarkt, trafikolyckor, intox, andnöd och blödningar har alla varit akuta situationer i tältet. Larmpatienter som vi fångar upp. Såklart har vi stöd i besluten, man kan alltid ringa en erfaren kollega. Ring en vän, och det gör vi. Vi ringer även vid oklara isoleringsfall och hänvisnigar. Vi hänvisar patienter till ögonakuten, ÖNH-akuten, barnakuten, kvinnokliniken, vårdcentralen och hem. Man skulle kunna kalla oss för portvakter. Och ibland är vi just det, vakter. 

”Vadå besöksförbud? Jag måste få komma in med min man!” tårarna bryter sig fram och jag ser en människa i desperation. I munskydd och visir får jag nästan skrika för att få fram budskapet. Nej. Medföljande anhöriga är ej tillåtet i pandemin, detta är för att minska smittrisken. Jag har lärt mig att hålla det tydligt och rakt, ordvalet ”pandemi” brukar hjälpa. Jag stålsätter mig ändå för protest. Besöksförbudet har varit svårsmält för många, frustrerande för vissa och förödande för ett fåtal. Jag påminner mig själv om varför det är viktigt. Flatten the curve, ord som är tatuerade i hjärnparenkymet. 

De jobbiga samtalen, de akuta omhändertagandena, minutsnabba bemötande, logistiska lösningar, beslutsfattning och oändliga SBARs. Vi utvecklar en känsla för akutsjukvård, bygger en referensram och slipar vår kliniska blick. Nya vänner, kollegor, konflikter, kritik och ständig strävan mot förbättring. Utvecklingskurvan pekar rakt uppåt och covid-kurvan neråt. Låt det fortsätta så. 

Förklädet stänger inne sommarvärmen, det svettiga tälthänget har börjat trots fläktens heroiska insats. Jag slår upp visiret och ställer mig vid patientliggaren. ”Hörde du att ortopeden antagligen ska flyttas och bli till isoleringsrum?” Stina slår upp sitt visir. ”Jaha, vad ska hända med ortopeden då?” vi dricker ramlösa och spekulerar om hösten. Utanför tältet går en man med några ritningar, pekar på entrén och mumlar om tältet och ombyggnationer. Blir vi uppgraderade med tak nu? Inkorporerade i systemet på riktigt? Vad näst? För mig väntar termin 10, ett faktum som lämnar bittersöt eftersmak. Jag vill ju vara här, vara med i utvecklingen. Jag tröstar mig med en fortsatt timanställning och de andra har gjort samma. Och vem vet, kanske blir det akutläkare av oss till slut? 




Underläkarna i tältet, 
Jonna Blixt 
Martin Larsson 
Sandra Zetterqvist 
Johan Bohlin 
Mattias Äng

15 mars 2020

Level Up!

Samhällskritiskt jobb, det måste vara det vi har! Akutläkare, främst i linjen, redo att triagera, t.om pre-triagera, bedöma och behandla. Varje dag händer det något nytt, Folkhälsomyndigheten kommer med nya riktlinjer, Smittskydd Skåne kommer med nya riktlinjer, ledningen kommer med nya lösningar. I torsdags skulle jag jobba på kvällen, och när jag närmar mig sjukhusområdet ser jag de nya pre-triagetälten som har satts upp, trots att det är storm och att det blåser vindbyar upp emot 28 m/s. Se där! Tälten hade nämnts dagen innan, men jag trodde aldrig att de skulle komma upp så snabbt. Kvällen avlöper som vanligt, det är nästan lite lugnt, lite kusligt lugnt. Lugnet före stormen. På fredagen är jag ledig.

Lördag kväll tillbaka på jobbet, nytt PM har skickats ut, nya rutiner. Inne på akuten har det över natten satts upp en ny vägg och ett nytt team har bildats. Team 5 - "infektionszonen". Här skall man ta hand om alla patienter som är infekterade (med något, vad som helst) för att separera dem från det andra, oinfekterade, flödet. Bakom den nya väggen ligger infektionsrummen med specialventilation och slussar. Till det har det tillförts nya rum som tidigare har varit anhörigrum, rum för kuratorn och rum för studenter. Nu har vi plötsligt sju rum att isolera patienter på, alla på betryggande avstånd från resten av akuten. Patientliggaren är uppdaterad med det nya Team 5 och här verkar alla patienter ha sökorsak ”feber” med ”prioritet 2”. Spännande, tänker jag och går till min vanliga plats på akuten.

Driftsansvarig läkare kommer efter en stund och meddelar att infektionsjouren är hårt belastad med sina patienter på avdelningar och IVA och undrar om jag kan tänka mig att bemanna Team 5 tillsammans med en sjuksköterska och undersköterska. Jag funderar i en millisekund. Jag? Bemanna det nya Team 5? Ta hand om alla potentiellt smittade patienter? Ja! Självklart! Det vill jag! Jag läser igenom PM snabbt för att ha koll på bl.a. provtagningsrutinerna som har ändrat sig sedan igår. Igår var det först influensa snabbtest på inläggningsfallen, och sedan MERS/corona och ”liten luftvägspanel” vid negativ influensa. Idag är det ”liten luftvägspanel” som gäller, inga snabbtest. Vi behöver spara provtagningsmaterial, och patienterna skall ändå isoleras. Jag kollar igenom utrustningen vid alla de nya rummen, finns det förkläde, handskar, munskydd och visir överallt? Finns det någonstans att slänga saker inne på rummen och utanför rummen? Finns det handsprit? Nöjd konstaterar jag att det var väldigt bra att jag på morgonen repeterade genom att titta på utbildningsfilmen ”Donning and doffing instructions: PPE for novel pathogens” som Arin skickade en länk till. Jag och driftsansvarig sjuksköterska letar upp stetoskop i förrådet för att lägga på alla rummen så att man inte behöver använda sitt eget – och sedan kör vi!

Hem eller in? Luftvägspanel eller inte? Hosta, hosta och hosta. Mer hosta. Av och på med PPE. Världens bästa jobb, världens bästa team. Akutsjukvården i sitt esse. Snabb och flexibel och adaptiv. Nöjda med kvällens arbete går vi hem. Kanske vi till och med gjorde en high five. Team 5 är tömt. Ikväll har vi bidragit till att plana ut kurvan något. Vi har hållit undan så gott vi kan, använt oss av det vi lärt oss, skyddat våra sköra äldre och oss själva, men samtidigt sneglat oroligt på rapporterna från situationen på sjukhusen i Italien. Måtte vi få ha många flera sådana här kvällar!

Nu är jag ledig i två dagar, och när jag kommer igen på tisdag förväntar jag mig ett nytt PM, nya rutiner, nya roller, nya flöden och att vi dyker in i den nya utmaningen - förberedda med fötterna före! Kanske blir det tältet för mig då? Som min kollega Emil i kommunikationsutskottet sade: ”Jag har aldrig känt mig så värdefull på jobbet någonsin som den här veckan”.





















Nicolina Carlsson
Skånes Universitetssjukhus Lund

12 mars 2020

COVID-19 gör mig orolig


Jag minns inte när jag först förstod hur det nya coronaviruset skulle kunna påverka oss, men det var i februari. Rapporterna från Italien började strömma in och de var alarmerande. Det dröjde inte länge förrän de svenska fallen började dyka upp. Känslan var redan då att något stort var på väg.

Jag börjar läsa på om viruset, de vanligaste symptomen är feber, trötthet och hosta. (1) (2) Mortaliteten är hög, enligt rapporter från Kina runt 4%. När data så småningom strömmar in från Italien är mortaliteten >5%, något man förklarar med att befolkningen är äldre och det är de äldre som råkar mest illa ut.

Jag hittar en beskrivning på National Geographic (3) om vad viruset gör med kroppen, det är nu jag börjar bli mörkrädd. De skador som uppstår på lungorna är permanenta, skador som ger ett typiskt utseende på röntgen som använts diagnostiskt i Kina. Jag börjar inse att yngre personer visserligen överlever, men det kommer att dröja innan vi förstår vilka komplikationer de som tillfrisknat drabbas av.

Kaoset i Italien ökar, deras sjukvård går på knäna. Vi nås av öppna brev från deras läkare, de ser att upp emot 10% behöver intensivvård. (4) Patienterna drabbas av chocklunga, ARDS. De är gravt hypoxiska och många kan behöva ventilatorstöd och även ECMO.

Jag börjar räkna i huvudet. Om 10% av Sveriges befolkning skulle bli sjuka, så innebär det en miljon fall. 200 000 personer kan behöva sjukhusvård (20%) och 100 000 personer (10%) intensivvård. Om dödssiffrorna följer Italiens, skulle det innebära 50 000 döda. Insikten om hur stort kaoset kan bli växer, liksom övertygelsen om att vi måste göra allt för att skydda våra riskindivider, dvs de äldre och de med underliggande sjukdomar.

Myndigheternas rekommendationer baseras till viss del på att viruset inte smittar om man inte har symptom. Samtidigt strömmar rapporter in om exempel där detta skett, tex i Tyskland. (5) I data ser man att barn under nio år inte verkar få viruset, själv känner jag mig tveksam och tänker snarare att de inte blir så sjuka och istället bara smittar.

Så kommer då de första fallen med inhemsk smitta. De var väntade. Dessa patienter testades för COVID-19 mot gällande riktlinjer för provtagning. Vi letade bara efter importfall från högriskområden, vi letade inte efter de som smittats på andra vägar. När Folkhälsomyndigheten höjer smittrisken till fem av fem, beslutar SWESEMs styrelse att ställa in SWEETs, den årliga konferensen. Beslutet blir delvis en lättnad.

Under dagen hinner jag intervjua tre olika, men duktiga akutläkare som berättar om hur de arbetar på hemmaplan med COVID-19. (https://www.facebook.com/swesem/) I Dubai lever man med risken för fall av MERS och Toronto har erfarenheter från SARS-epidemin, det blir uppenbart att de är ljusår före oss i planeringen.

Sent på kvällen när jag kommit hem från konferenscentret uppstår diskussion i en chattgrupp som vi som jobbar tillsammans har. Jag skriver att alla patienter med alla former av luftvägssymptom borde styras bort som ett eget flöde och inte släppas in på akuten. För mig en självklarhet. Det visar sig dock att så inte alls sker. Patienter där det finns misstanke om COVID-19 styrs bort, alla andra hamnar i akutens gemensamma väntrum och omhändertas av oskyddad personal. Jag sitter och sneglar på DN:s rubriker där patienter hamnat på Danderyd, St Göran och SÖS och inser att det nog ser likadant ut överallt runt om i Sverige. Dagen efter dyker artikeln i SvD upp där personal på intensiven i Varberg smittas av COVID-19. Tanken dyker upp i mitt huvud att vi inte har en plan, att vi är tagna på sängen och redan ligger efter. När tanken väl uppstått kan jag inte släppa den. Vi har ingen plan.

I dagsläget kan vi bara hoppas på att bromsa smittan, så att inte alla fall kommer samtidigt. Vi vill ha en utdragen epidemi, så att vi inte får alla sjuka patienter till oss samtidigt. Alla i samhället måste nu ta sitt ansvar, regeringen sände en tydlig signal om hur viktigt det är att alla stannar hemma när de nu tillfälligt tar bort karensdagen.

Vi kan fortfarande bromsa utvecklingen, men vi måste agera nu.




1. Guan, W och al, et. Clinical Characteristics of Coronavirus Disease 2019 in China. New England Journal of Medicine.
2. Wang, Dawei och al, et. Clinical Characteristics of 138 Hospitalized Patients With 2019 Novel Coronavirus-Infected Pneumonia in Wuhan, China. JAMA.
3. McKeever, Amy. Here's what coronavirus does to the body. [Online] https://www.nationalgeographic.com/science/2020/02/here-is-what-coronavirus-does-to-the-body/.
4. Prof. Jozef KeseciogluPresident, ESICM. Italian intensivists are circulating their experience with COVID-19. Their message: Get Ready! [Online] https://www.reddit.com/r/medicine/comments/febby3/italian_intensivists_are_circulating_their/.
5. Rothe, Camilla. Transmission of 2019-nCoV Infection from an Asymptomatic Contact in Germany. [Online] https://www.nejm.org/doi/full/10.1056/NEJMc2001468#article_citing_articles.


 /Anna Allberg

3 februari 2020

Akutläkare i Sverige - Stockholm


När jag sökte AT på Södersjukhuset, 2002, sade jag på intervjun att jag gärna ville göra AT under handledning av akutläkare. Studierektorn i internmedicin blev lite ställd och svarade att det nog inte var riktigt så det fungerade på akuten. Det var i början av historien om akutsjukvård som specialitet i Sverige och SÖS hade bara två år tidigare börjat att anställa underläkare.

Efter avslutad AT åkte jag till Argentina ett halvår på föräldraledighet. Jag satt där och googlade på akutläkare och hittade ett första utkast från SWESEM som precis hade grundats. Akutläkaren skulle kunna hantera alla akuta tillstånd, stod det. Allt! Från förlossningar, till sjuka och skadade barn, till alla tänkbara akuta tillstånd hos vuxna. Jag hade velat bli akutläkare ända sedan jag hörde talas om att det var på gång. Nu blev jag helt såld. Jag såg fram emot att lära mig att behärska allt det som beskrevs.

Femton år senare är jag en av över 300 specialister i akutsjukvård i Sverige. Som prehospital akutläkare möter jag många av de urakuta tillstånd jag utbildats i att hantera. Tyvärr är det inte min ST-utbildning jag har att tacka för mycket av de kunskaperna. Visst har jag lärt mig en hel del av att arbeta på olika akutmottagningar, men utan SWESEMs core curriculum att förhålla mig till och inspiration från utländska kolleger, hade jag inte haft den måttstock jag rättat mig efter när jag själv sett till att lära mig det jag faktiskt är specialist i: att ta hand om akut sjukdom och trauma hos patienter i alla åldrar.

Socialstyrelsens målbeskrivning för specialistläkare i akutsjukvård sätter ramarna för vår specialitet och SWESEMs core curriculum förtydligar vad som ingår. Hur många gånger har man inte fått försvara det som står där? Gentemot både de utanför specialiteten och de inom den. Och ofta mot chefer som inte vill tillgodose att deras egna ST-läkare får den utbildning som de har anställts för att genomföra. När jag förklarade att man behövde hela bredden av specialiteten på akutmottagningar i glesbygd, menade en sjukhuschef i Stockholm att det räckte med att man klarade av arbetet på den egna kliniken. - ”Du kan ju inte förvänta dig att en ortoped utbildad i Stockholm klarar av att arbeta i Norrland”, lade han till.

Socialstyrelsen håller inte med och inte LIPUS heller. När jag genomförde min första SPUR-granskning slog det mig hur de faktiskt tog vår utbildning på allvar. Har alla ST-läkare regelbundna handledarsamtal? Finns det tillräckligt med klinisk handledning av akutspecialist? Är patientmixen sådan att man kan utbilda enligt målbeskrivningen? Har man tillräcklig teoretisk utbildning och vetenskaplig förankring? Finns det en plan för hur man följer upp och kvalitetssäkrar sitt ST-program?

Kraven kändes nästa orimliga. Jag kände hur jag föll in i alla bortförklaringar: Det finns ju så få specialister. Handledning är så svårt att få till i schemat. Underläkarna är jätteduktiga och jobbar på så bra. De gjorde en randning, men det var inte så många svårt sjuka på den kliniken.

Som akutläkare är man den pragmatiska problemlösaren. Man improviserar för att det inte finns någon annan som vill eller kan lösa patientens problem just då. De fina planer som tagits fram fungerar inte när vi träffar patienten mitt i natten för att alla resurser har gått hem. Tyvärr har samma pragmatism kommit att prägla ST-utbildningen på många orter. Man jobbar på och täcker sina schemarader.

”Den specialistkompetenta läkaren ska behärska identifiering och handläggning av livshotande, eller potentiellt livshotande, tillstånd hos patienter i alla åldrar” och ”behärska att leda arbetet på en akutenhet” enligt vår målbeskrivning. Det går bara att uppnå genom en strukturerad ST-utbildning under handledning av specialister.

För många läkare framstår Socialstyrelsens målbeskrivning som flummig och otydlig. Det är den inte. I inledningen står att läsa: ”De delar av målbeskrivningarna som finns under rubriken ”Kompetenskrav” är föreskrifter. (…) Föreskrifter är bindande regler.”
Därför går det inte att få godkänt på sin ST om man inte gjort sidotjänstgöring på förlossningsavdelning och ambulansen, eftersom man då inte haft förutsättningar att uppfylla delmål C10 respektive C8. Det är då uppenbart att man inte lärt sig detta genom ”Klinisk tjänstgöring under handledning vid en eller flera enheter som bedriver sådan verksamhet eller handlägger sådana ärenden”.

De flesta övriga moment borde man ha förutsättningar att lära sig på akutmottagningen, men Socialstyrelsen kan förstås inte veta om man verkligen har de kunskaper som krävs för att bli specialist. Det är den handledare och verksamhetschef (eller av denne delegerad) som skriver under intyget om uppnådd specialistkompetens som personligen går i god för att ST-läkaren uppfyller kompetenskraven.  Det är dags att vi alla tar den uppgiften på största allvar. För om vi inte tar oss själva på allvar, blir det väldigt svårt att hävda att andra ska göra det. Att etablera akutsjukvård i Sverige har krävt sina nödlösningar. Jag vill hävda att den tiden nu är förbi.

Katrin Hruska



5 december 2019

Akutläkare i Sverige - Linköping

Forskar du?
Hösten 2017 funderade jag en hel del kring vad mitt svar skulle vara på den frågan. Jag hade fått möjligheten att fortsätta på mitt examensarbete och driva det vidare som ett doktorandprojekt, men var inte riktigt säker på om jag skulle ta nästa steg. Var det inte dumt att börja på ett nytt projekt nu när jag äntligen började bli varm i kläderna som ST-läkare och emellanåt kunde känna antydan till kontroll under arbetspassen på akuten? Den sociala komplexiteten hade redan ökat exponentiellt utanför arbetet och var det här ytterligare ett “projekt” som skulle avleda uppmärksamheten från min utveckling som kliniker? Samtidigt är vetenskapliga artiklar grunden för det vi sysslar med på golvet varje dag. Det är rimligt att försöka bli bättre på att inhämta information och det blir man väl när man disputerar?

Det var många tankar som cirkulerade och som vanligt när det är stora frågor som främst påverkar en själv, så fanns det inte någon annan som satt med facit. Efter lite övervägande hoppade jag ändå på forskningståget där jag nu i dagarna sitter och förbereder inför första mellanstationen i form av halvtidskontroll. Då, för två år sedan, visste jag nog inte riktigt vad en doktorandutbildning innebar. Jag trodde att det mesta gick ut på att samla in en del data (jobbigt), analysera den (i program som är mindre användarvänliga än de flesta journalsystem) och försöka få någon reviewer att acceptera allt skrivet på onödigt svår engelska. Men bara man gjorde det på något ämne man tyckte var intressant så verkade de flesta tycka att det var värt det. Jag var ju inte den första som hoppat på tåget. 

Även om det finns vissa delar i en avhandling som tangerar beskrivningen ovan så skulle jag, två år senare, inte riktigt hålla med mig själv. Det var en mindre uppenbarelse när jag insåg att det jag skrivit upp mig på faktiskt är en ​utbildning ​ och inte bara en tidsram för att publicera ett antal artiklar. Det ingår ett antal högskolepoängsgrundande kurser och även om jag aldrig varit med om så mycket obligatoriska moment sedan grundskolan, är kurserna till för att jag skall lära mig. Men gör jag det då? Det kan jag utan tvekan säga att jag gör, både om mig själv men också om processerna som styr vår kliniska vardag. Blir jag bättre på att tolka artiklar? Jag har definitivt blivit bättre på att värdera studiedesign, utfallsmått och statistiska metoder men det behöver nödvändigtvis inte betyda att jag kan omsätta kunskapen från studier till den kliniska vardagen. För att göra detta är jag övertygad om att den kliniska erfarenheten och förståelsen för den okontrollerade vardagen på en akutmottagning är minst lika viktig. Vi behöver forskningen för att driva utvecklingen framåt men vi behöver forskande kliniker för att hålla oss på rätt spår.

Finns det inget annat intressant med forskning då förutom personlig utveckling och förbättrad förmåga att tolka vetenskaplig resultat i vardagen? Redan under en avhandling öppnar sig nya dörrar som kanske fanns där sedan tidigare men som man i alla fall upplevde som låsta. Nu sitter jag sedan i år i Forskningsutskottet i SWESEM, vilket är väldigt spännande. Vi är nya som specialitet men också som akademiskt ämne och manegen är ungefär lika krattad som intåget på akutmottagningarna varit, Det finns otroligt mycket spännande att göra på ett område som 2017 berörde ​2.1 miljoner akutbesök i Sverige. Jag får ofta påminna mig själv om att det inte är ett litet hörn i sjukvården som vi jobbar i, där vi kan verka ostört bara vi sköter vårt. Vi är helt centrala i den moderna sjukvårdskedjan och påverkar en stor del av samhället som förtjänar ett bra omhändertagande men. De förtjänar också att vi som specialister och som specialitet driver på vår egen utveckling. 

Ja, jag forskar och jag uppmanar alla ta chansen att någon gång i karriären göra detsamma!

Var startar din forskningsresa? För guidning och information rekommenderar jag antingen att ta kontakt med forksningsutskottet i SWESEM (​fou@swesem.org​) eller direkt med någon av oss som sitter där (​https://slf.se/swesem/utskott-natverk-och-sektioner/fou-utskottet/​)





















Jens Wretborn,
ST-läkare Akutsjukvård Linköping

12 november 2019

Akutläkare i Sverige - Ystad


Plötsligt luktar det inte bra. För ett ögonblick överväger jag om det är personen som sitter framför mig, som är källan till den obehagliga fermenterade gas-lukt, som når mina näsborrar. Jag raderar snabbt den möjligheten från min lista av diff-diagnoser. Personen framför mig är ju på anställningsintervju och skulle sannolikt ha hittat på en bra ursäkt för att gå undan och undvika att låta vårt samtal omslutas av en bedövande doftmassa hellre än att sitta kvar och låta den påverka min bedömning. 

Det är en sådan dag där jag intervjuar flera efter varandra till jobb som underläkare på akuten i Ystad. Akutläkargruppen här i Ystad växer fortfarande och nu är vi 3 specialister i akutsjukvård, 3 övriga specialister, 8 ST läkare i år och två till 2020 och cirka 5 vikarierande underläkare, som alla väntar på att ha jobbat tillräckligt länge för att få AT och därför byts ut med cirka ett halvårs mellanrum.

Vi har tagit över en del av akutens läkarbemanning från medicin och kirurgklinikerna och AVA är vår avdelning, som endast vi bemannar.  För 5 år sedan bestod läkargruppen enbart av specialister och vikarierande underläkare. Nu är 6 av våra 8 STläkare tidigare vikarierande, som kommit tillbaka till oss efter AT. Så dagar som denna, då nya ska anställas är det som att hitta grundstenar till bygget av vår verksamhet och det känns viktigt att välja personer som passar bra. Någon som kommer ta bra hand om våra patienter, men som också kan ta bra hand om sig själv. 

De sökanden har nästan alla skickat imponerande CV:n. De har varit försäljare, jobbat som läxhjälp, guide för universitetets utländska gäststuderande eller rest runt jorden och kört ambulansmoped med tre patienter åt gången i centrala Afrika. Många har varit en del i Nordnorges tillsynes outtömliga behov av utländsk vårdpersonal inom allt från Hjemmetjenesten till ambulanshelikopter, där jag föreställer mig att de måste ha hela grupper av svenska läkarstuderande hängande i en vajer över Nordsjön. 

Det är svårt att låta bli att jämföra med mitt eget CV när jag sökte mitt första jobb. Nej, jag skojar såklart; jag har aldrig skrivit ett CV för att få jobb, det behövde man inte förra seklet. Min intervju var en rundvandring på kliniken och sen lite frågor från chefen om hur jag hade resonerat när jag på det just avslutade nattpasset på andra sidan Öresund i Köpenhamn hade fått ta beslutet att avsluta insatserna på en patient med massiv GI-blödning (vanlig sak att stå ensam med på AT då..). Och sen frågan "när kan du börja?" Konkurrensen var ju inte lika tuff då med tanke på att jag anställdes till en ST i en specialitet som inte ens fanns än. Men chefen (första ordförande i Swesem, Bosse Erwander) trodde på det och fick alla andra att tro också. Tur för mig, när akutläkare nu råkar vara det enda jag någonsin har velat bli.

De som söker jobb hos oss skickar också fina och entusiastiska personliga brev, där de ofta berättar att de alltid har varit intresserade av ”Akutmedicin”. Ouch!! I början fick jag nervösa ryckningar i ansiktet när jag läste ordet och kunde till och med få för mig att i mailsvaret lägga till ”P.S. Det heter Akutsjukvård!” (och sen en smiley face efter utropstecknet för att visa att det är lite på skoj. Fast ändå inte alltså. Ur-rädslan att förväxlas med en annan specialitet, yikes!) Men nu stör det där med Akutmedicin mig inte så mycket längre. Jag låter det passera och skyller allt på Norge, där alla ju verkar ha jobbat och som kallar specialiteten Akuttmedisin. Nästan lika roligt som ordet "sjokolade" om du frågar mig.

Nå, personen som nu sitter framför mig har klarat sig bra såhär långt. Vi har kommit tillbaka till mitt kontor från akuten, där vi gjort en sit-in som en del av intervjun. 

Jag brukar först leta fram en lämplig patient i patientliggaren. Jag försöker undvika dem med sökorsak ”OspecSj” (=ospecificerad sjukdom, dvs ingen vet varför patienten är här, men vi har i alla fall tagit en sjuhelvetes massa blodprov). ”Buksm”, ”Dyspne” och ”Brsm” brukar funka bra. Åtminstone tills vi upptäcker at patienten i fråga haft ”Brsm” de senaste 5 åren, men nu är här för att det kändes det lite annorlunda när den ligger på vänster sida eller det blåser från nordväst. Nåväl, den patienten funkar i och för sig också, det blir bara lite andra diff-diagnoser. 

Patienterna får veta att om de vill vara med, så innebär det oftast att de får berätta samma saker en gång till och ställa upp på undersökning av ännu en läkare. Vi måste ha världens bästa snällaste patienter i Ystad, för våra patienter ställer ALLTID upp på detta.

Tillbaka på mitt kontor har vi nu pratat om hur den jobbsökande vill handlägga patienten och sen kan jag ge feedback och besked om den sökande är redo för akuten eller bör samla mer erfarenhet innan den eventuellt provar igen. Man behöver inte kunna allt, men gott patientbemötande och förmåga att bilda hypoteser kan vara bra saker. Och visar man även tecken på självinsikt som fundament för en sund balans mellan jobb och fritid blir jag lugn. Några uppskattande ord om det stora och mycket häftiga Chewbacca-klistermärket på sidan av min bokhylla skadar såklart inte heller.

Nu har jag redan lärt känna vår framtida kollega lite och vi kan se fram emot att hälsa personen välkommen om några månader. Även just denna nästan färdigbakade läkare kan komma tillbaka och bli en ovärderlig akutläkarkollega på lång sikt. Så kul för både den och oss, att bli fler i världens bästa yrke!

Jag följer den jobbsökande ut till entrén när vi är färdiga. Lukten följer med. Den finns även utanför mitt kontor, den finns när vi korsar genom AVA, vidare ut genom akuten och helt ute vid huvudentrén. Till och med utanför sjukhuset. På en solig dag efter en höststorm luktar det nämligen tång i Ystad. Och när man vet det luktar det nästan lite gott. 




Catarina Ellehuus Hilmersson,
Akutläkare Ystad